Hej Dorina! Vill du berätta lite om dig själv och ditt konstnärskap för våra läsare på Artworks?

- Jag är född i Rumänien men har varit bosatt och verksam i Sverige sedan början av 1980-talet. Efter utbildning på Konstakademin i Cluj och efter att ha jobbat som lärare i tre år och deltagit i landsomfattande utställningar i hemlandet kom jag till Sverige. Jag hade alltså en bra grund att stå på och något värdefullt att bidra med till det nya hemlandet. Jag började ställa ut tidigt och fick på så sätt välbehövlig feedback och kontinuerlig kommunikation med den svenska och internationella publiken. Det har varit välgörande för min utveckling och det har dessutom stärkt mig i att hitta ett fungerande konstnärligt språk. Jag har med tiden fått alltfler uppdrag, utställningar och framgångar, både nationellt och internationellt. Det känns tillfredställande att titta bakåt, samtidigt som arbetet ständigt pågår inför kommande spännande uppdrag och nya möten med min fantastiska publik.

När visste du att du ville bli konstnär? 

- Jag har studerat konst från 10-års ålder i min hemstad Tirgu Mures i Transylvanien. Jag blev ”upptäckt” i 4:e klass då skolklasser besöktes av så kallade talangjägare. Efteråt blev jag kallad till en tävling, ett intagningsprov öppet för barn från hela landet. Jag kom in, i stor konkurrens med andra barn och fick senare fortsätta att avlägga praktiska prov i olika etapper till konstgymnasiet och vidare till konsthögskolan. Men mitt första möte med konsten kom ännu tidigare eftersom min far hade ett konstintresse och själv målade och utbildade sig i konst på sin fritid. Ett av mina första minnen är att få röra vid hans målarverktyg och göra det han gjorde. Det såg ju så spännande ut! Jag minns ett tillfälle då jag, som väldigt liten, sprang runt honom och råkade välta hans palett och penslar. Allting låg på golvet och jag började gråta. Min snälle far lyfte upp mig i sin famn och gav mig en pensel i handen för att trösta mig. Sedan dess har den penseln alltid funnits där.

I de bilder som finns uppe på din Artworks sida så är kvinnor och flickor fokus i motiven. Berätta mer om det! 

- Det är ett sätt att vårda. Att inte tappa kontakten med flickan och den unga kvinnan inom mig och därmed bevara barnsidan i mig. Det är något livsviktigt eftersom barnandan är liv- och energigivande och motsvarar den kreativa fasen i allt konstnärskap. Jag blir tagen varje gång jag ser skönheten, styrkan men även bräckligheten hos en ung människa i snabb förvandling. Då påminns jag om min egen barndom och det löftet jag gav mig själv i ett mycket speciellt ögonblick när jag var frustrerad över allt jag inte fick göra och vara på grund av min litenhet. Jag minns exakt det ögonblicket då jag lovade mig själv att någon gång senare i livet komma ihåg och kunna ta till vara och beskriva just denna känsla av att vara liten med de stora frågorna. Varje gång jag idag ser en flicka eller ett barn i ett speciellt ljus och i ett möte, påminns jag om dessa ögonblick. Mina målningar är ett sätt att hålla löftet till den flickan. 

Det står på din hemsida att Kungen och Drottning Silvia har köpt en av dina tavlor till Kronprinsessan Victoria. Vill du berätta lite om det tillfället?

- Kungaparet besökte min utställning hösten 1998 och det besöket föranleddes av tre tidigare möten mellan Deras Majestäter och min konst. Först 1996 då jag deltog i en utställning i Santiago de Chile. Jag blev ombedd att hålla ett tal på spanska minuterna innan invigningen av den svenska utställningen i Santiago de Chile. Jag var helt skräckslagen eftersom jag inte hade hunnit förbereda mitt tal och det skulle dessutom ske på ett språk jag inte riktigt behärskade. Det gick trots allt bra och jag syntes i dubbel bemärkelse, framförallt med en stark kollektion målningar. Som tur var träffade jag Kungaparet åren därpå i två olika utställningssammanhang. Jag fick prata med deras Majestäter vid båda tillfällena när de stannade till framför mina målningar. Jag är tacksam över att jag fick en pratstund och väldigt fin respons på det jag visade vid båda tillfällena. Jag blev förstås glad när Drottning Silvia och Statsfrun & konsthistorikern Louise Lyberg svarade på inbjudan och besökte min utställning på dåvarande galleri Baggen i Gamla stan. Nästan allting var sålt på vernissagen så när Drottningen kom tillbaka med Kungen en vecka senare, kändes det snopet att inte kunna erbjuda något till deras Majestäter. Jag föreslog att jag skulle presentera två nya verk under våren och ett utav dem ”Trappan i Åminne” blev inköpt och gavs bort som födelsedagspresent till Kronprinsessan Viktoria.

Spännande! Hur ser din kreativa process ut? Hur lång tid tar det från idé till färdig tavla?

- Den kreativa processen är mycket varierande. Den skiljer sig från dag till dag men har oftast en stor iver, nyfikenhet och lust i botten. Processen tar alltid sitt avstamp i mötet med något som känns oerhört spännande och som genast bör antecknas. Förut jobbade jag mycket på impuls och det blev oftast bra att ta vara på ”pirret" och på energin och glöden i det omedelbara. Att genast ta med sig intrycket till ateljén och skrida till handling har en svåröverträffad direkthet och ärlighet i tolkningen. En upplevelse av att, utan tanke på konsekvenser, blottlägga sitt innersta och att på duken föra fram mina nakna tankar och känslor att möta publiken. Jag kan då uppleva att jag ser mig själv i målningen och i mina bästa stunder har det ibland hänt att jag har kysst mitt verk när vi blev ett i ren lycka och tacksamhet över resultatet. Och i den stunden har jag drömt om att någon annan för mig okänd betraktare får samma känsla, i ett annat rum eller en annan tid. 

Men det finns andra arbetssätt då jag ifrågasätter mina infall och plötsliga val, min lust i stunden och då låter jag en viss tid gå för att se om idén håller. Det avgörande då blir återigen hur det känns i kroppen efter ett tag, om det fortfarande känns pirrigt när jag tänker på att förverkliga denna idé som jag har burit på under en längre tid. Om inte, låter jag det falla. Jag lider aldrig av idétorka utan bör snarare skilja ut det som är viktigast. Jag kan ha en lång startsträcka inför att påbörja arbetet med bilden (det är också ett jobb) och senare kan jag komma till en punkt då jag fastnar och det bästa är att låta bli att jobba vidare. Att vänta är också viktigt. Att låta lösningen komma till mig utan att försöka pressa fram resultat i förtid. Och det kan ta tid, månader eller till och med år. Jag har i likhet med många andra konstnärer ett motivregister jag arbetar med. En viss upprepning är nödvändig och blir till sammanlänkande trådar i en bildvärld som växer med åren. Jag är rätt trogen mina motiv men sättet att betrakta dem och behandla dem på varierar i takt med att jag själv förändras och får upp ögonen för något ännu outforskat.

Jag tycker mycket om din tavla “Sara on top of the world”. Vill du berätta lite om den specifika tavlan samt processen bakom?

- Under denna tid upplevde jag både målardukens ytmässiga begränsningar och mina egna. Det var så jag fick idén till denna målning. Hon skulle sitta där uppe på "Guds tron" i en skyddad värld för barn och titta ner mot den mörka avgrunden på jorden, där konflikter och elände ständigt pågår. I flera veckor målade jag svärtan i målningens nedre del och jag var stundtals inne i konsthistoriens mörka bilder av krig och fasor. Ju mer jag målade detta plågsamma mörker desto sämre började jag må och kände mig riktigt plågad under arbetets gång tills jag en dag inte längre orkade fortsätta betrakta helvetesskildringen och jag var tvungen att måla över en del i bildens nedre del. Det är anledningen till att jag, för det mesta känner mig tvungen att måla det vackra och göra plats för sereniteten. Men i kratern i målningen gapar ännu något hotfullt och de röda lavaströmmarna är kvar; faror lurar konstant i den klaraste av sommarens dagar men huset står ännu stadigt och inbjudande i grönskan vid den (övermålade) katastrofens brant.

Vad har du själv för konst hemma? 

- Förutom egna verk, har jag min partner Christer Lönngrens vackra stenskulpturer runtomkring i vårt hem. Våra verk trivs väldigt bra med varandra och vi har ofta ställt ut tillsammans under de 25 åren vi har varit ett par. Vi har även både skapat enskilda verk tillsammans och haft gemensamma utsmyckningsuppdrag.

Under ditt konstnärskap vilka upplevelser har varit dina höjdpunkter? 

- Att ha en trogen hemmapublik är guld värt och det är alltid det bästa att möta sin publik. Jag har till och med fått en vän för livet tack vare att hon har hittat till en av mina utställningar. Att få bekräftelse i en annan kultur, från en internationell publik var en utmaning i början av 2000-talet och när det lyckades fick jag en stor tillfredställelse professionellt. Åren i Asien, där jag främst ställde ut i Hong Kong, har varit viktiga och nästan hela min produktion har gått dit under flera år på grund av efterfrågan. Efter Corona har jag fokuserat mer på Sverige och min hemmapublik. Flera av mina utställningar har gått över förväntan, särskilt i Borås och på Galleri Astley i Uttersberg förra hösten. 2017 blev jag pristagare i den internationella porträtttävlingen Portrait Now med mitt verk ”Sara and her Entourage”. En annan viktig höjdpunkt var när jag fick i uppdrag att porträttera Örebros första kvinnliga kommunfullmäktige ordförande Agneta Blom. Det känns ärofyllt och jag blev så ledsen när jag fick höra att hon nyligen avlidit i sviterna av cancer.

Vad har du på gång under 2022?

- Jag förbereder utställningen "Serenity" på Rumänska Kulturinstitutet i Stockholm med vernissage 11 maj. Vi har bjudit in Louise Lyberg (Statsfru hos HM Drottningen mellan 1993-2003 samt konsthistoriker) för att inviga utställningen och vi är glada över att hon har tackat ja då hon är en utav de viktiga personer som har visat mig uppmuntran och stöd under min karriär. Senare i höst ställer Christer och jag ut på Väsby Konsthall i Upplands Väsby vilket är speciellt då vi hade vår första gemensama utställning där för 25 år sedan.