Hej Hanna! Vad kul att se dig igen! Nu ses vi precis innan öppningen av din utställning vid Väsby Konsthall. Hur känns det inför och vad handlar den om?

Det känns jättekul! Det är en fortsättning på något jag jobbat väldigt mycket med den senaste tiden. Det vi ser är privata rum med människor i trygga sammanhang. 

Jag vill arbeta fram en känsla av att det är en person som är på en plats där den kan vara lugn och sig själv. Någon som känner sig trygg och bekväm. Inte bekväm som i stillastående utan rent kroppsligt att man kan säcka ihop och inte oroa sig för att man måste hålla upp kroppen för en annan. 

Lite kuriosa är att jag tidigare har skalat bort meningsbärande föremål i rummet vilket jag nu sätter tillbaka för att se hur känslan i bilden förändras. Nu handlar det mycket om personer som är på en trygg plats där det går att vara avslappnad och vanlig. Jag tycker om vanlighet och vardaglighet så jag ville utforska det och vad den känslan innebär. 

Om du blickar tillbaka lite, var var du för tre år sedan?

För tre år sedan var jag precis i övergången till konstnärskapet. Det var då jag startade mitt företag som konstnär och då jag tog det stora steget rakt ut i konstnärslivet på heltid. 

Otroligt mycket har hänt sedan dess, och det har gått så fort! Jag försöker att inte tänka så mycket på vad som är läskigt utan att det som är läskigt är kul också. Ju läskigare desto mer sugen blir jag på att göra det, inom vissa rimliga gränser såklart.

Du är en oerhört skicklig målare, hur länge har du målat?

Jag har alltid målat! Så länge jag har kunnat hålla i en penna har jag tecknat och målat. Sen har det gått i perioder. Jag gick på Örebro konstskola för tolv år sedan. Efter det ville jag fokusera mer på teori så jag pluggade konstvetenskap i sex år. 

Fick du något aha-moment om att du skulle bli konstnär som gjorde att du tog steget?

Kring 2016 när jag gick på Universitetet fick jag ett aha-moment om att det jag är bäst på och vill skapa är just konst. Jag ville inte bara läsa om den. Det var något som lossnade då efter alla andras konstverk jag studerat. 

Vad inspirerar dina målningar?

I grunden är just den här vardagligheten väldigt inspirerande. Sen i konsthistorien har det ju väldigt ofta, särskilt i traditionellt måleri, varit män som målar medan kvinnor oftast varit med som objekt. De hade väldigt sällan en egen agens vilket jag tycker är viktigt att beröra. 

Jag kallar det inte direkt självporträtt även om jag använder mig själv som förlaga för jag vill att det ska kännas som att jag tar tillbaka någonting på något sätt. 

Vi kvinnor har blivit betraktade på andras villkor genom konsthistorien i hundratals år, och nu vill jag tycka tillbaka genom mina målningar. Jag vill måla lika bra som föregångarna fast göra det tvärtom och måla kvinnor på ett nytt sätt.

Vad hoppas du att betraktaren ser?

Jag hoppas att dom kan känna igen sig själva lite granna, vilket många också säger till mig att de gör. Eller så känner de igen en vän eller bara just den där avslappnade känslan man kan uppleva när man får vara i fred. 

Förhoppningsvis blir de peppade och inspirerade av det och försöker hitta den känslan i fler sammanhang. 

Om du blickar framåt nu, har du något drömuppdrag som du skulle vilja göra?

Det skulle vara jättekul med ett stort offentligt uppdrag någonstans där många har vägarna förbi. Kanske en stor offentlig skulptur på ett centralt torg där människor som inte söker upp konsten själva får möjlighet att se den. 

Jag växte upp i Hallsberg så det hade varit kul att få göra det nära hemtrakterna, på ett stort torg i Örebro till exempel. Eller varför inte tänka internationellt också!

Vilka andra konstnärer inspirerar dig i ditt konstnärskap?

Det finns så många! Sara-Vide Ericson är en otroligt skicklig målare med en svårslagen teknik, så den tycker jag alltid om att titta på. 

Just nu är jag i en period där jag försöker hitta nya konstnärer att inspireras av. Oftast har konstnärer från olika privilegierade grupper i västerländska kulturer synts mest så jag försöker aktivt leta upp konstnärer, särskilt målare, som inte har samma möjligheter att synas. Jag använder Instagram jättemycket för att hitta såna konstnärskap. Sociala medier är ju helt otroligt på det sättet att det går att hitta konstnärer som jag inte hade haft någon aning om annars. 

Med det i åtanke så är Bisa Butler en textilkonstnär som jag fått upp ögonen. Hon gör helt otroliga kollage i tyg som ser ut som målningar fast som egentligen är lager av olika tyger. Dawn Okoro är också bra, hon gör riktigt färgstarka stora målningar. 

Just måleri har varit väldigt länge varit dominerat av manliga vita konstnärer. Så folk som använder det traditionella mediet och berättar historier som inte hörts så mycket är otroligt inspirerande. Det gör ju att jag vill berätta mer och vara orädd och rätt fram. 

Mycket har ju hänt på ganska kort tid inom konstscenen, hur tror du att det ser ut om fem år?

Jag har en känsla av att det är påväg att hända ganska mycket, ganska snabbt. Som om det är i rullning även om det naturligtvis är trögt på många sätt fortfarande. Men det har börjat få fart och byggt upp lite momentum. 

Folk i konstscenen och institutionerna börjar fatta vikten av att vara nytänkande. De har börjat anstränga sig och fokusera på konst som kanske inte synts så mycket tidigare eller beröra frågor som inte uppmärksammats. Jag tror och hoppas att det är på gång helt enkelt!

Dessutom kommer inte unga konstnärer kommer att ge sig utan de kör på och gör egna grejer. Många har verktyg för att göra ganska mycket själva. Det är många som inte behöver förlita sig på de gamla institutionerna och då behöver institutionerna snabba på för att hänga med. 

Vi kör vidare med lite lättsammare frågor nu tänker jag. Om en film gjordes om dig, vilken genre skulle det bara och vem skulle spela dig?

Det skulle vara en vampyrfilm och Britney Spears skulle spela mig. 

Vilken tidsera hade du velat besöka?

Jag tror att det skulle bli den nordiska järnåldern. Det hade varit fruktansvärt jobbigt men också intressant att se. 

Vilken är din favoritlåt just nu?

I’m gone med Dolly Parton. 

Vad jobbar du på just nu och vad kan vi förvänta oss framöver?

Jag jobbar på en utställning i Örebro som äger rum i november, och sen har jag lite roliga projekt på gång. Jag jobbar just nu med en AI-algorithm som kommer generera många roliga bilder. Det kommer bli helt andra verk och jag har en känsla av att det kommer spinna vidare och bli jättestort. 

Jag vill inte säga för mycket då jag fortfarande håller på att lista ut vad det men det är helt annorlunda från något jag gjort tidigare så det är väldigt spännande.

Se mer av Hannas verk här och se till att stanna förbi Väsby Konsthall och upplev verken i person!