Hej Jakob! Vad kul att få besöka dig, vad är det vi ser som händer här?

Just nu så jobbar jag med två gestaltningsuppdrag; ett skissuppdrag i Haninge och ett pågående uppdrag utanför Västerås som realiseras just nu. 

Så det är två gestaltningar helt enkelt och de är jättekul att arbeta med! Framförallt kul efter den här pandemin då allt varit lite upp och ner.

Vad inspirerar dig till att börja med konst?

Andras konst inspirerar mig på det sättet att när man ser bra konst så sätter det igång ens egna driv att skapa. Sen kanske man inte alltid tycker att all konst är bra, det finns ju sånt man tycker mer om mindre om, men man får ändå den där kicken av att ta del av konst och det är väldigt inspirerande.

När det kommer till min egen konst inspireras jag av saker som är lite sådär vid sidan av någonting annat, eller bortglömt i ljuset av något annat. 

Jag inspireras av den estetik som finns i samhället men som är förbisedd av många; det kan vara en avställd plats med byggnadsmaterial eller bortglömda delar som folk mer eller mindre dumpat för att de inte tycker om det längre. Sånt samlar jag på och släpar till ateljén som får bli pusselbitar i mina skulpturala verk som jag kallar för samhällsbygget.

I måleriet handlar det mycket om någon slags aspekt eller idé om tid och oändlighet som inspirerar mig. Jag försöker fånga någonting som både är ett ögonblick och en oändlighet i samma stund. 

Har du någon annan person utanför konstvärlden som inspirerar dig?

Min pappa som aldrig varit inblandad i konst på något sätt men har alltid funnits där så han har varit väldigt betydelsefull för mig i att våga ta det här klivet till konsten. 

Konst har aldrig varit närvarande på något sätt under min uppväxt, men både min pappa och min mamma har alltid gjort det självklart att man får göra det man tycker är roligt.

Vad ser du själv i dina egna verk?

Paradoxalt nog ser jag både oändlighet och förgänglighet på samma gång. Att det både står still samtidigt som det är en pågående rörelse. Att bilden eller skulpturen kan öppna sig på olika plan. En oändlighet och en upplöst tid som pågår samtidigt. 

Jag försöker hitta brytpunkten mellan ett måleri som bygger upp en bild, samtidigt som förutsättningarna för bilden raderas och tvättas bort. När jag säger bild är det inte figurativa eller föreställande element jag menar utan något som ligger i själva materialiteten. Dessa två motpoler Bygga upp/Riva ner är de jag jobbar med i mitt seende och som jag ser som pudelns kärna.

Hur ser din arbetsprocess ut från idé till förverkligandet?

Jag jobbar väldigt olika när det kommer till mina objekt och skulpturer kontra mina målningar. Objekten är mycket långsam process. För varje verk lockar jag på mig saker och ställer de i ett hörn i ateljén och sätter ihop dem och tar isär dem och provar mig fram. 

Det kan ta flera månader tills det klickar, år till och med. Det är någon slags skalman-process medan målningarna är en snabbare och mer öppen process. Med målningarna börjar jag ofta med ett material såsom olja, akryl eller digitala medel och sen så prövar jag mig fram. 

Det är viktigt att hela tiden hålla det väldigt öppet men ofta blir målningarna som delar av en serie ändå, även om jag från början tänkte att de skulle vara mer individuella och självständiga. Så även om jag håller det öppet smalnar det av allt eftersom och reduceras till någon kärna som kan kännas igen i flera verk.

Lär du dig något särskilt just nu?

Dels håller jag på att uppfostra min äldsta son som är tolv år och där måste man som förälder lära sig att både kunna släppa saker samtidigt som sätter gränser för någon som håller på att bli tonåring, och det är inte det enklaste! Det är en prövning och ett lärande som är högst abstrakt i hur man ska förhålla sig till det.

Något mer konkret som jag lär mig är 3D-modellering till ett gestaltningsuppdrag som jag håller på med. Men jag tycker man lär sig saker hela tiden, det tar aldrig slut och jag hoppas man kan lära sig nya saker hela livet.

Om en film gjordes om dig, vilken genre skulle det vara och vem skulle spela dig?

Det skulle vara någon Sunefilm där jag spelas av Sunes pappa.

Finns det någon specifik tidsera som du dras till?

Dels tycker jag att det är spännande med dadaismen för jag fascineras av hur de ifrågasatte konstbegreppet i sin helhet. Sen tycker jag också att det som hände i New York på 50- 60- talet är väldigt spännande.

Beskriv dig själv med tre ord?

Eftertänksam, engagerad och snäll.

Hur ser konsten ut om 100 år?

Det vet jag inte. Man kan ju ha förhoppningar och då hoppas jag att det fortfarande finns fysiska objekt som har en materialitet och en fysisk känsla kring sig. Att det inte blivit uppätet av tokens. 

Jag hoppas att den inte alls ser ut som jag förväntar mig; att den hela tiden bygger vidare och går vidare från det förväntade. Min förhoppning är helt enkelt att jag inte skulle känna igen det som är konst om jag åkte fram 100 år i tiden.

Är musik viktigt när du skapar?

Ja, det är det! Ibland kommer jag in i perioder där jag kan lyssna på ett album på repeat under en månads tid, men just nu äter jag det mesta liksom. 

Ofta sätter jag bara på P1 i ateljén eller har inget på alls, men igår hörde jag ett jättefint album från en musiker som heter Råå som jag aldrig hade hört tidigare. Det var väldigt fint och jag behöver lyssna på det mer känner jag.

Har du något råd eller någon filosofi som du lever efter?

En återkommande sak kommer från när jag var på Konstfack och Tom Sandqvist var på besök. Han sa något som känns lite på gränsen till en floskel kanske, men som det samtidigt finns något viktigt i. 

Han talade om hur man ska förhålla sig till material och färg och sa något i stil med: “om konstverket kräver bladguld så får man använda bladguld”. 

Det betyder ju att man måste hela tiden vara lyhörd till processen; att man inte ska ta några genvägar. Sen behöver det inte handla om att det ska kosta pengar utan det kan vara det motsatta också; att om konstverket kräver smutsig jord så får man gräva upp jord från marken. 

Se mer av Jakobs verk på hans sida här!