En varm onsdag i november besöker jag Liva Isakson Lundin i hennes ateljé i Årsta partihallar i Stockholm. För den oinvigda så är Årsta Partihallar ett stort industriområde fullt med grusschakt och tågvagnar på dekis. På väg genom området tänker jag att miljön lirar väl med det jag förknippar med Liva; nämligen storskaliga skulpturer i industriella material.
Väl inne i Livas ateljé möts jag av kala väggar då Liva ska ta sitt pick och pack och flytta till New York inom kort (mer om det senare). Verket jag möts av i ateljén är en del av serien Tonus och ska monteras i Bonnierhusets foajé i Stockholm, då Liva var Maria Bonnier Dalins stipendiat 2018 och ställde ut på Bonniers konsthall 2019. Titeln Tonus syftar på normalspänningen i en muskel och Liva förklarar att verket får sin form av att monteras och av vajrarnas spänning. Att testa sig fram med materialet, få det att forma sig och att bygga modell i miniskala är en del av det förberedande arbetet. Både den konstnärliga processen och monteringsprocessen påminner alltså lite om en muskel som spänns och släpps. I jämförelse med Livas andra grejer så är detta ett småskaligt verk och jag undrar hur hon från början kom in på att göra så stora och i min ögon; komplicerade anordningar.
Liva i sin ateljé tillsammans med ett verk från serien Tonus.
”Jag gick på Gerlesborgs förberedande konstskola och jobbade väldigt småskaligt. Då målade jag små små teckningar med de smalaste små tuschpennorna man kunde hitta. Sen började jag göra skulpturer för videoformat, men det var fortfarande väldigt små saker. Sen var det någon som sa till mig att prova att göra det stort, skitstort, och här är vi nu. Jag har alltid varit ganska blyg så att göra stora verk har någonstans varit ett sätt för mig att ta plats.”
En annan sak som jag förknippar med Livas verk är att de är tekniska och i en recension i Dagens Nyheter av Livas utställning på Bonniers konsthall 2019 skrev recensenten att hennes arbete liknar ingenjörskonst. Vad tänker hon själv om det?
Vibrissae (2014). Foto: Liva Isakson Lundin.
”När jag gick på Mejan och gjorde verket Vibrissae som består av flera stålkonstruktioner som lutas mot en vägg med en fjäder som lut-anordning så kom många frågor upp, liksom hur ska de hålla balansen, hur monterar jag? Där började något för mig och sedan fastnade jag i det tekniska. Det finns en spänning i det med att formen skapas i rummet tillsammans med materialet. Min drivkraft är att lösa problem, jag tycker det är jättekul att bara – hur ska jag bygga det här? Så min kreativa process och det praktiska ligger nära varandra. Jag gillar när mina verk ser ut som att de är på gränsen till att gå sönder fast de inte kommer att göra det.”
Glaspärlor (2020) på KTH i Stockholm, på uppdrag av Statens konstråd. Foto: Richard Estay.
Teknik och konst har gift sig bra för Liva (i dubbel bemärkelse) då hon träffade sin blivande man genom verket Glaspärlor från 2020 som hänger i KTH:s lokaler.
”Jag var bekant med den här killen som doktorerade på KTH och när jag fick uppdraget så ville jag få input från någon från KTH-världen men som ändå jobbade med liknande processer. Så då hörde jag av mig till han som nu är min man, för att få hjälp att räkna ut tyngden på ett glasklot och som tur var så räknade han rätt!”
Verk på Gullringsbo (2021). Foto: Liva Isakson Lundin
Även Livas senaste verk (verket har ännu inget namn men är beläget på Gullringsbo utanför Lerum) har en koppling till KTH då hon i monteringsprocessen fick hjälp av några studenter på KTH för att göra uträkningarna som krävdes för monteringen av konstverket. Liva beskriver monteringsprocessen likt en koreografi där alla steg utfördes i en viss ordning för att verket skulle få sin rätta form.
Liva har sedan hon tog examen från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm för fem år sedan varit extremt produktiv. Förutom utställningen på Bonniers konsthall 2019 är hon även representerad av Wetterling Gallery och ställde ut på galleriet under 2018 med solo-utställningen To Hold Sway. Hon har även sålt verket Past Bearing till Moderna Museet i Stockholm som var utställt under 2021. Liva har också gjort flera offentliga verk, bland annat Moves på CIK i Knivsta 2019 och nu senast Omväg på stora torget i Eslöv. Jag är nyfiken på hur en vanlig dag ser ut för henne.
Moves (2019) på CIK Knivsta. Foto: Bo Gyllander.
Omväg (2021) på Stora Torget i Eslöv, donerad av Sparbanksstiftelsen Finn. Foto: Liva Isakson Lundin.
”Det är väldigt varierat beroende på vilken fas jag är i. Ofta reser jag väldigt mycket typ kör bil mellan olika monteringsplatser och fixar saker. Men om jag är i ateljén så brukar jag vara här under kontorstider. Eftersom konstprocessen kan vara så himla oklar så det är skönt att ha något som är tydligt. Jag jobbar mycket med listor och på morgon brukar jag ha planeringsmöte med mig själv och sen jobbar jag med konsten på eftermiddagen. Dagarna brukar även bestå av att handla material och googla på typ skruvar. Jag hänger även mycket på olika byggvaruhus.”
Innan jag lämnar ateljén är jag såklart nyfiken på flytten till New York (som sker i samband med att Livas man fått en post-doc tjänst på New York University) och vad hon ska göra där?
”Just nu längtar jag bara efter att konsumera konst i New York. Jag är så taggad på att gå igenom Metropolitan museum extremt långsamt och ta ett rum per dag. Dessutom så har jag fått en ateljé i New York via ett ”artist in recidency” på Nars Foundation. Så jag ser fram emot att lära känna nya konstnärer och konstnärskap och att få börjar om lite grann. Jag kommer bara att packa ner med en skruvdragare så vi får se vad som händer!”
Några snabba med Liva Isakson Lundin.
Konstnärer som inspirerar.
Konstinativ att kolla in.
C-print. “C-print är så fantastiska och de har betytt jättemycket för mig! De tar sig verkligen tid att göra bra intervjuer och lyfta nya och intressanta konstnärer och de fyllde också 8 år nyligen.”
Galleri Nos i Tallkrogen i Stockholm. ”Ett konstnärsdrivet galleri som drivs av några gamla klasskamrater.”
