Någonstans på ett museum i Berlin glömde en vaktmästare låsa porten för natten. Morgonen efter möttes publiken av tavlor med stora vita fläckar. Noldes heliga dårar, Otto Dix trasiga livsfilosofer, Egon Schieles medfaret trotsiga kvinnor hade bestämt sig för att rymma.
De tog en weekend i Ankeborg via en rysk barnbok innan de landade på Sofie Arwidsons dukar i Lund. Det är lika lätt att sväva bort i sådana här lekfulla fantasier som det är svårt att skriva en seriös katalogtext, om man nu med seriös menar en text fylld av den typiska konstexegesens buzzwords och högflygande ordval.
Utbildad i Dusseldorf på Kunstakademie för bland annat Jörg Immendorf låter hon sig inte skrivas in i några typiska skandinaviska tendenser, utan förvaltar och förnyar den tyska expressionismens tradition.
Hur djupt sträcker sig rötterna i hennes måleri? Ända ner till Matthias Grunewald? Det är kanske att ta i, men tanken svindlar att hennes konstnärskap ibland har mer att göra med 1500-talets kärva och nerviga religiösa måleri i Nordeuropa än modernism, ett måleri som tog avstånd från det italienska mer eleganta och fluffiga dito.
På samma vis som fotografen Elisabeth Ohlson Wallins utställning ”Ecce Homo” förde Sofie Arfwidson in och skapade kontroverser i kyrkorummet; med utställningen “Nåd” i Uppsala Domkyrka blev det tydligt att det kanske bara är bokstavligt och inte bildligt högt i tak i vissa kyrkor...
För mig är hennes måleri hur man än vänder på det och vilka referenser man än svävar ut i tämligen tyskt i anden. Här finns föga av det tomt formalistiska elegant franska, och därför träffar det också djupare med sin skeva friktion.
Men teori är grå, och livets träd är grönt . Konst som lust och passion, inte idé är det som till syvende och sist genomsyrar det hon skapar.
Jesper Nordström, författare och kulturjournalist på www.opulens.se