Fotografierna i Mest Lajkade har ingen röd tråd. De är inte valda för att tillsammans förmedla en historia eller en visuell poetik, eller ens en politisk tanke. Mycket av samtidskonsten utgår från att konstnären kommenterar samtiden. Här har jag på sätt och vis gått motsatt väg och låtit kommentarerna »skapa« det som i detta fall är samtidskonsten, mina bilder. Berättelsen som håller dessa fotografier samman är helt enkelt att de fått mest »likes« när de tidigare publicerats på Instagram och på Facebook. Som enskilda verk har de fångat betraktares uppmärksamhet. Jag var nyfiken på vad det innebär att ta det virtuella rummet in i det konkreta, in i verkligheten. Har betraktarna valt rätt, är demokratiseringen av samtidskonsten produktiv eller är den det inte? Med andra ord: ska jag lyssna inåt eller utåt?
