En känsla som inte går att beskriva med ord. Utställning i RumEtt av elever från Johannes Hedberggymnasiet.
Det gör så ont. Det känns som att jag stryps, som att jag inte får någon luft. Jag skriker, men får inte fram några ord. Det känns som att jag är ensammast i världen, och som att ingen förstår.
Allt är så mörkt, och det känns som att det inte finns en utväg.
UTSTÄLLARNAS EGNA ORD OM UTSTÄLLNINGEN
Vi är fyra tjejer från Johannes Hedberggymnasiet som under vårterminen har jobbat med en utställning för att belysa psykisk ohälsa, mer exakt om hur det känns att lida av psykisk ohälsa som depression, ångest och liknande. Vi som driver projektet heter Moa Svensson, Alba Girlinger, Hanna Johansson och Hanna Kovacevic. Vi alla har på ett eller annat sätt kommit i kontakt med psykisk ohälsa av olika former och känner därför att det är en fråga som ligger oss varmt om hjärtat.
Med den här utställningen vill vi sprida kunskap och upplysa om psykisk ohälsa inriktat på ångest och depression. Tanken med utställningen är att förmedla en känsla som inte alltid går att beskriva med ord, eftersom det är exakt så ångest och depression kan upplevas. Har man inte själv upplevt det är det svårt att förstå hur det känns. Vårt mål är att försöka få människor att förstå hur det kan kännas, men vi förväntar oss inte att alla kommer gå härifrån och veta exakt hur det kan upplevas. Men om vi skulle lyckas öppna ögonen för en person och få den att förstå hur det kan vara är vi mer än nöjda för vi vet att den lilla förståelsen kan vara stor skillnad för någon som går genom detta.
Så kanske när du kommer hem ikväll så skickar du ett sms, ringer eller sätter dig ner för att prata med någon du misstänker mår dåligt. För ett “Hur är läget?”, “Jag finns här för dig” eller en kram kan betyda långt mer än vad du tror.